Mycket kan hända under 1 år

Nu är det över 1 år sedan jag skrev i bloggen sist. Så långt blogguppehåll har jag nog inte haft sedan jag började blogga för massvis utav år sedan.

Året som gått sedan jag bloggade sist har varit minst sagt turbulent… Både bra och dåliga saker har hänt, tyvärr mest dåliga, vilket gjort att luften stundtals mer eller mindre helt gått ur mig. Jag är stark och klarar mycket, men även jag har en gräns.

Till att börja med så fick Pixi en misstänkt muskelskada någon gång under förra vintern, det började ungefär när kylan kom, kanske i december? Det är svårt att säga eftersom symtomen så diffust kom smygande. Till att börja med var det bara jag som såg att hon hade ont, så små var symtomen, korta stunder där man kunde se en smärta som inte borde vara där.

Jag försökte med vila och massage, men det blev inte bättre, så jag bestämde mig för att göra en ordentligt veterinärundersökning, vid det här laget kunde även andra se symtomen; hon blev spänd och drog ihop kroppen, höger bakben drogs upp ett par två-tre steg med jämna mellanrum.

I februari bokade jag en tid hos en ortoped som grundligt undersökte Pixi, och det visade sig att smärtan kom någonstans ifrån området vid höften. En röntgenbild togs och veterinären tyckte sig kunna se en skugga som inte borde vara där, hon hade en stark misstanke om att det rörde sig om en skada i höftböjarmuskeln, iliosoas, och att denna skada börjat att mineraliseras. Den här typen utav skada är tydligen vanlig hos hundar med explosiva rörelser, och så som Pixi far fram som en virvelvind så kändes det rimligt.

I samma veva passade jag även på att be veterinären ta ett nålprov på en liten knöl som plötsligt dykt upp på Pixis bröstkorg, knölen var ungefär lika stor som ett knappnålshuvud och syntes knappt, man kunde bara känna den.

Sedan följde en tids rehabilitering som ordination för Pixis muskelskada. En gång i veckan gick vi till hundfysioteraputen på djursjukhuset där Pixi fick gå på vattenlöpbandet, vibbplatta, fick laserbehandling och massage.

Svaret på nålbiopsin utav Pixis lilla knöl kom tillbaka och det visade sig vara en typ utav cysta. Jag blev rekommenderad att plocka bort den om den började växa eller ändra karaktär, men för stunden var det inget att oroa sig över. Skönt!

Några veckor senare var det dags för återbesök hos ortopeden. Under återbesöket ömmade Pixi ifrån en punkt i ländryggen och veterinären tyckte att hennes muskelmassa hade försämrats och inte förbättrats. Därför fick Pixi en remiss till Helsingborgs Djursjukhus för att göra en MR-röntgen. Detta för att utesluta diskbråck, tumörer eller andra allvarligare skador. Detta gjorde såklart mig otroligt orolig.

Det var en nervös morgon när jag lämnade in Pixi på djursjukhuset för att göra MR. Under tiden strosade jag runt på IKEA och åt frukost i min ensamhet, det var liksom inte lönt att åka hem til Lund under tiden som MR-röntgen gjordes, och att sitta i väntrummet på djursjukhuset i två timmar hade nog varit outhärdligt… Efter ett tag fick jag till slut hämta hem min lilla tös och sedan följde en tids orolig väntan på svaret från MR-röntgen, det skulle skickas till England för analys utav experter. Under tiden fortsatte jag med Pixis rehabilitering, och jag tyckte faktiskt att det sakta men säkert började bli bättre!

Ett tag senare kom svaret på MR-röntgen, och det visade inga större konstigheter, vilket såklart var skönt, men frågan kvarstod ju fortfarande, är det ”bara” en muskelskada eller är det något annat? Ortopeden föreslog remiss till neurolog i Kalmar, men vid det här laget tyckte både jag och hundfysioteurapeten att Pixi gjort såpass stora framsteg med rehabiliteringen att det inte kändes nödvändigt. Därför bestämdes det att vi skulle fortsätta behandla det som en muskelskada.

I takt med att våren anlände kändes Pixi så gott dom återställd och vi kunde till och med börja träna&tävla så smått! Allt var frid och fröjd och började kännas bra igen! Oron jag gått omkring med kunde sakta börja ge med sig till att försvinna helt, så skönt!

Ända tills det blev Maj. Jag minns så väl känslan jag hade i kroppen, det var fredag på jobbet, solen sken, fåglarna kvittrade och det kändes som en riktigt bra dag. Eftersom det var såpass få hundar på hunddagiset (som är mitt jobb) så fick Pingu gå med på långrunda med dagishundarna. Just som vi går över en gräsmatta så får Pingu ett busryck, solen gör att han blir som en kalv på grönbete och han bjuder upp dagishundarna till lek. Jag vill inte att dom busar i koppel så jag skulle bara precis korta i kopplena och ha dom på varsin sida och min tanke är ”för säkerhets skull, innan något händer”. Just precis då händer det, inom loppet utav en millisekund har Pingu förvandlats från en sprudlande glad burit kille till en ynklig liten kille som ger ifrån sig ett högt skrik utav smärta och ligger  sedan bara helt stilla. Med sin ena has i en obehagligt konstig vinkel. Han bara ligger där, vid medvetande med ihoprullad till en boll och all glädje har runnit av honom. Det är varmt ute, men jag blir iskall. Jag vänder mig om och frågar min kollega om hon hann se vad som hände, för jag hann inte, allt gick så fort. Hon såg inte heller. ”Kanske han bara slog i sig”. Ja, kanske, men benet, när jag tänker tillbaka på det så mår jag illa, benet var inte bra… På något vis måste han ha trampat helt fel när han fick sitt lilla busryck.

Min kollega tar hand om dom andra hundarna medan jag känner igenom Pingu. Hans högra has känns helt fel och jag skriker till, vid det här laget är jag så otroligt chockad att jag bara skakar, samtidigt är min hjärna kristallklar. Steg 1) Lyfta upp Pingu försiktigt under tiden som jag ringer min andra kollega 2) Ta hand om dagishundarna och se till att dom kommer tillbaka tryggt till dagis, steg 3) Få tag i veterinär och ta sig till veterinär.

Min kollega som är på plats ordnar med skjuts till mig och Pingu, vilket jag är evigt tacksam över, och efter att vi lämnat över dagishundarna till mina andra kollegor på hunddagiset, så körde hon mig hela vägen till djursjukhusets akutmottagning. Där var det fullt i väntrummet, vilket resulterade i en tids väntan. Under hela den här tiden var Pingu otroligt lugn, han vägrade sätta ner benet, men han gav inte ett ljud ifrån sig. Efter vad som kändes som en hel evighet så får vi komma in på ett rum, jag berättade att jag är helt säker på att något är av inuti hasleden, som vid det här laget hade svullnat upp till dubbel storlek.

Pingu fick lugnande och röntgenbilder togs. Det fanns dessvärre ingen ortoped på plats som har tid att titta på bilderna, därför tog det lite tid innan Pingu slutligen fick sin dom. Ett par frakturer  i mellanfotsbenen, en fraktur i handloven och ett ligament som var av. Troligtvis har ligamentet slitits av så kraftigt att det orsakat frakturerna i farten. Han måste opereras för att kunna bli bra. Vi befann oss på Djursjukhuset i Malmö eftersom deras akutmottagning var den närmsta, men jag kände spontant att jag ville att han remitterades till Pixis ortoped eftersom jag ju hade erfarenhet utav henne och vet att hon är skicklig, dessutom ligger den kliniken väldigt nära vårt hem. Helgen var dock på ingång och därför bestämdes det att Pingu skulle bli inlagd på Malmö Djursjukhus för att få en skena och smärtlindring, operationen fick bli under den kommande veckan.

Dagen efter skulle vi på utställning i Hässleholm, det skulle vara Pixis comeback i utställningsringen efter sin muskelskada, en utställning som jag sett fram emot. Dagen var som i en dimma, men Pixi skötte sig fint, ett CK i championklassen och fjärde bästa tik. Det kändes skönt att få komma iväg och skingra tankarna lite. Efter utställningen fick vi hämta hem Pingu ifrån veterinären, han var väldigt medtagen och hade en gigantisk skena&bandage på sig.

Tanken var att han skulle opereras på tisdagen nästkommande vecka, men någonting hände i kommunikationen mellan djursjukhuset och ”min” klinik, vilket gjorde att ortopeden inte hade rätt grejer hemma för operationen. Pingu skulle få en titanplatta inopererad och den var tvungen att specialbeställas. Därför blev det bara ett skenbyte gjort och Pingu fick vänta ytterligare några dagar på sin operation. Under dessa dagar var det otroligt varmt ute och en dag när jag kollade på Pingus tass som stack fram under bandaget så såg jag att den svullnat upp och börjat vätska sig, detta var sent en fredagkväll. Jag kände mig inte alls bekväm med hur det såg ut, så det blev en vända till djursjukhuset i Lund. Dom kunde dessvärre inte göra så mycket mer än att byta bandage och konstatera att det var ett sår under bandaget som orsakade svullnaden, när det var så varmt hade det skavt och blivit infekterat. Det är inte bra att operera i infekterad vävnad, så efter konsultation med veterinären fick Pingu äta antibiotika ett par dagar samt vara utan skena för att tassen skulle luftas. Det gjorde susen.

Fortsättning följer…