Sparad i Uncategorized

Inga valpar det här löpet

Jag måste besviket meddela att det inte blev någon parning mellan Pastell och Miilan det här löpet. De dejtade i flera dagar, men Pastell kom aldrig riktigt in i höglöp och ville därför inte… Vi var till och med hos veterinären och gjorde ett utstryk för att se hur långt in hon var i löpet. Provet, som gjordes på typ dag 19, visade att hon fortfarande inte kommit in i höglöp utan att hon fortfarande var i första stadiet. Jag gick och väntade på de typiska symtomen som Pastell brukar ha vid höglöp, men de dök aldrig upp. Annars brukar hon ha ett tydligt höglöp med starka symtom. Menmen, så blir det ibland och det är inte så mycket att göra åt saken, det var väl helt enkelt inte meningen den här gången. Om Pastell mår bra och är fullt frisk är planen att testa igen vid nästa löp.

Och på tal om fullt frisk…

Strax efter löpet bestämde jag mig för att boka en veterinärtid åt Pastell. Hon hade fått en mystisk knöl på ryggen och jag tycker alltid det är bäst att låta en veterinär kika på sådant så att man slipper oroa sig. Troligtvis skulle det ändå visa sig vara en ofarlig fettknuta eller en inflammerad talgkörtel. Veterinären kunde dock inte svara på vad det var för något, det var ingen talgkörtel iallafall, så mycket kunde hon säga, men för att kunna säga mer än så rekommenderade hon att ett prov skulle tas på knölen. I och med att knölen var placerad mitt på ryggen, precis bredvid ryggraden, så bestämdes det att hela knölen skulle opereras bort. Sagt och gjort, operation bokades, och bara några dagar efter första besöket var knölen bortopererad. Den var ungefär i storlek med en tumnagel och är nu ivägskickad på analys. Själva operationssåret blev fem centimeter långt med sex stora stygn, Pastell såg lite ut som ”Frankensteins monster”. Men nu när stygnen är tagna ser det finare ut, och det har faktiskt läkt förvånansvärt bra och fort.

I torsdags hade det gått två veckor sedan operationen, men jag har fortfarande inte fått något svar. Så just nu är det en nervös väntan. Jag tror och hoppas på att det är en ofarlig fettknuta, men oron gnager ändå.  Håll tummarna för min lilla tös!

pastell2ar

Sparad i Uncategorized

Årets allroundhund och årets rallylydnadshund

Den 5:e februari hade Dvärgpinscherklubben årsmöte och där offentliggjordes resultaten i tävlingen ”Årets hund 2016”.

Pixi placerade sig som trea i ”Årets Rallylydnadshund” och hon blev tvåa i ”Årets Allroundhund” (hon tävlade med resultat ifrån BPH, utställning och rallylydnad).

Är superstolt över våra prestationer, det är en fantastisk hund jag har. Tack till alla som tror på oss, och som stöttar oss. Nu väntar ett nytt tävlingsår, och vi är riktigt taggade!

Pingu och Pastell tävlade sparsamt förra året, men dom är såklart också fantastiska! Pastell kom 4:a i tävlingen ”Årets Rallylydnadshund” och Pingu kom 5:a, det är helt klart också värt att nämnas.

Fullständiga resultatlistor finns här.

16406851_10154328586492717_9183128836703106270_n

16508296_10154328586432717_2535046452679727389_n

Sparad i Uncategorized

Den som väntar på något gott…

”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” heter ordspråket, men jag tycker nog att ibland kan det faktiskt kännas som att väntan är olidligt lång. Just nu väntar vi på att Pastell ska börja löpa så att hon kan få ha en efterlängtad dejt med snygga Miilan (Da Capo Z Klanu Lobuzow), så att det förhoppningsvis kan födas lite smått på kennel Camalis inom en kort framtid. Pastell är lurig med sina löp, hon har haft olika lång tid mellan varje löp, 6-9 månader… Så det är svårt att veta när hon skall sätta igång, och såklart går jag och letar tecken hela tiden. Pixi löper nu, så kanske hon kan dra igång Pastell också. Hoppas!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I övrigt har det hänt en del sedan sist jag skrev. Pixi och jag har varit på flera utställningar med blandade resultat bland annat: BIM&CACIB i Bornholm, RESERV-CACIB och 2BTKL i Eslöv, Excellent&CK på SSPKs special i Eskilstuna… Ja, rosettsamlingen har utökats en hel del och vi har varit på massor med roliga utställningsresor tillsammans med trevliga människor och hundar. Nu har vi dock utställningspaus fram till och med nästa år då vi inleder med My Dog i Göteborg, något som vi verkligen ser fram emot.

Pixi har även fått tävla lite mera rallylydnad med blandade resultat, hon är en liten kanonkula med massor av energi och på senaste tiden har hon lagt in en massa egna extramoment i momenten, framförallt små piruetter, men även en hel del hopp och skäll. Vilket såklart resulterat i onödiga minuspoäng. Surt kanske, men samtidigt så är hon ju så fantastiskt glad och rolig att tävla med, så det är egentligen inte hela världen. Förra helgen lyckades vi iallfall att plocka ett andra kvalificerat resultat i fortsättningsklassen. Kul!

På tal om rallylydnad så har jag nog glömt att uppdatera om att Pingu faktiskt har varit ute på tävlingsbanan för första gången på länge. Nämligen på SSPK:s KM i Höganäs. Och vet ni vad? Han var superduktig, lite småmissar bara. Det blev 84 poäng och en hedervärd 4:e plats. Jag är jättenöjd med min grabb, jag hade ju mest anmält på skoj. Pingu har nämligen inte varit helt lätt, då han har varit en osäker kille som jättelätt blir låg och tappar gnistan ifall man petar för mycket i detaljer på träning. Pingu har tyckt att många moment är läskiga, så de senaste åren har jag tränat helt kravlöst och helt på hans villkor, bara korta moment som får bli hur fel som helst, det spelar ingen roll, det viktiga har varit att hitta rätt attityd och glädje hos Pingu. Tävlat har jag gjort mycket sparsamt de senaste åren och jag har kört samma taktitk där, det får bli fel, det viktiga är att Pingu har kul. I Höganäs bevisade han att han också kan, och att han är en helt annan hund idag än vad han har varit. Men jag ska fortsätta att ta det försiktigt med honom så att vi inte får bakslag. Han är anmäld till två tävlingar till i år, en imorgon och en nästa helg, allt hänger dock på känslan och vädret, känns det inte bra och om det är dåligt väder, då struntar vi i det, vi har inte bråttom att ta oss till nästa klass, bättre att skynda långsamt. Prestige är inte allt, glädje är viktigare.

Pastells rallylydnadskarriär är lagd på is. Anledningen är att jag har totalt kört fast i hur jag ska göra med åttans frestelse, jag har verkligen låst mig där och vet inte hur jag ska lösa det problem vi har fått. Pastell har nämligen lyckats sno åttans frestelse ett par gånger på tävling (när det varit en ätbar frestelse, leksaker bryr hon sig inte om). På tävling har hon lärt sig att jag inte kan göra ett smack om hon försöker ta frestelsen, hon stänger av helt och lyssnar inte över huvud taget. De senaste tävlingarna har hon stuckit direkt vid startskylten och letat upp frestelsen, och om det inte har funnits någon frestelse har hon kollat vid alla skyltar och alla koner på hela planen innan jag slutligen lyckats få fatt i henne. Hon blir helt blockerad och nästan manisk i det här med att leta efter ätbara saker på plan. Vilket leder till att jag blir frustrerad och besviken. När vi tränar är hon för det mesta helt fantastiskt, hon gör allt så snyggt och är så otroligt smart och rolig att jobba med, så det känns synd att jag inte kan få visa upp den sidan för omvärlden. Därför har jag bestämt mig för att inte tävla mer med henne fören efter hennes mammaledighet. Istället ska vi fokusera bara på att ha kul på träning och jag har även tänkt prova lite andra aktiviteter med henne, nosework verkar kul till exempel.

Sparad i Uncategorized

Viltspårprov,öppen klass

I lördags var det dags för Pastell att göra viltspårprov, debut i öppen klassen.  Jag litar till fullo på Pastells näsa, hon har ett fantastiskt luktsinne. Det enda som kan stoppa henne i skogen är myror, hon har blivit fruktansvärt illa biten en gång vilket resulterade i en allergichock. Myrattacken har etsat sig fast i hennes minne, ser hon allt för många myror i spåret så kan hon tappa fokus, så jag var mest nervös över att vi skulle få ett spår med mycket myror. Den oron kunde jag dock släppa när jag vaknade på morgonen, hela natten hade det ösregnat och på morgonen var det fortfarande blött ute, inget myrvänligt väder med andra ord. Oron för myror ersattes istället med en oro att det skulle ha regnat för mycket, tänk om spåret spolats bort helt?

När vi kom till skogen var det uppehåll, men himlen öppnade sig igen precis lagom till att Pastell skulle få gå sitt spår. I rutan blev jag lite osäker på hur jag skulle gå tillväga, vi har inte tränat på spårrutor sedan kursen förra året, faktum är att vi inte tränat på öppen klass-spår alls sedan förra kursen, jag har bara lagt enkla anlagsspår till Pastell… Jag bestämde mig  för att lita på Pastell och gå på magkänslan. Jag lät henne gå från hörn till hörn i rutan för att se om hon spontant drog iväg åt någon riktning, när  jag tyckte mig se en markering så jag släppte på henne och lät henne ta spåret, det verkade dock som att Pastell inte var helt nöjd med sitt vägval och gick tillbaka både en och två gånger innan hon slutligen bestämde sig för att det nog var rätt. Bra att hon är noggrann och inte bara slänger sig iväg! Sedan tuffade vi på en bit och det kändes riktigt bra. På väg till spåret hade domaren berättat för mig att han sett tre-fyra stycken dovhjortar kvällen innan när han la spåret och att det var möjligt att de fortfarande uppehöll sig i området. Ganska snart märkte jag att Pastell kände av andra spår, hon höll sig fint i spårkärnan men gjorde då och då små avstickare för att kolla efter vilt, dessa små avstickare kostade mycket tid och jag blev rädd att hon skulle tappa orken, det var ingen lätt terräng för hennes små korta ben och dessutom öste regnet ner och vi båda var genomblöta, det var halt överallt och svårt att ta sig framåt.

Efter ett tag kom vi till platsen där domaren påträffat hjortarna, där var rätt upptrampat och syntes tydliga spår. Pastell ägnade en lång stund åt att cirkla runt området innan hon slutligen kom fram till mig och krafsade på mitt ena ben, hon ville ha hjälp och undrade nog om jag inte tyckte att i skulle följa efter de levande hjortarna istället för att följa en död skank. Jag uppmanade henne att fortsätta spåra och hon verkade fatta vinken, den döda skanken skulle hittas. Vid det här laget hade klockan hunnit ticka iväg och återigen blev jag rädd att vi inte skulle hinna, men så tänkte jag att jag inte skulle tänka så utan istället tänka att det viktiga är att vi klarar av spåret, sen om vi blir godkända så är det bara en bonus. Pastell höll sig dock hyfsat bra i spårkärnan efter att vi passerat området med hjortarna och helt plötsligt meddelade domaren att det var dags för skottet. Det innebar ju att vi nästan var framme! Vilken lättnad. Jag ryckte till vid skottet, men Pastell reagerade inte alls utan ville fortsätta spåra.

Vi kom till ett lerigt område som var väldigt upptrampat med diverse spår och Pastell cirklade runt ett tag innan hon lugnt traskade fram till en skank. Vad gjorde den där var min första tanke, det kunde väl inte vara spårslutet? Hade vi verkligen hittat spårslutet? Det måste vara en annan skank som någon glömt när dom spårat. Men nä, domaren meddelade att det var spårslutet och jag hade lite svårt att ta in det, men tydligen var vi godkända med ett 1a pris. Helt fantastiskt! Min lilla spårhund, vad hon kämpat på i ösregnet, vi var helt genomblöta både jag och Pastell, men nöjda! Pastell firade genom att försöka gräva ner skanken, hon tänkte nog att det kunde vara bra föda till hennes skenvalpar som hon har just nu. Knasboll!

Tiden då? Man har 45 minuter på sig och Pastell och jag fick 43 minuter, så det var verkligen på håret.

Hon brukar inte vara så långsam, men det som tog tid var alla onödiga avstickare, något som hon heller inte brukar syssla med, hon brukar vara extremt spårnoga och hålla sig precis i kärnan. Troligen var det nog så att hon tyckte de färska spåren var mer intressanta än det nattgamla, dessutom regn-utspädda, spåret. Vi har som sagt mest tränat färska spår det senaste åren och då är det ju inte så konstigt att hon är mer spårnoga, när spåret bara är några timmar gammalt. Hemläxa blir alltså att träna mer på nattgamla spår och att inte tillåta så mycket avstickare. Men som sagt, hennes näsa är det inget fel på och hon vet vad som ska göras, hon vill bara passa på att kolla lite annat också.

 

Sparad i Uncategorized

Debut i fortsättningsklass

I söndags var jag och hundarna på Trelleborgs brukshundsklubb och tävlade rallylydnad.

Det var debut för Pixi i fortsättningsklassen och det kändes spännande att se hur hon skulle reagera i den nya klassen. Det gick kanonbra! Lite småmissar bara och en övning som blev lite fel, men vi landade på 75 poäng och ett kvalificerat resultat, så jag är jättenöjd.

Pastell däremot skötte sig bedrövligt (fast hon själv är rätt nöjd och belåten). ”Man ska aldrig skylla på hunden” heter det, men i det här fallet kan man nog det. Skylt nummer två var ”åttans frestelse”, man ska alltså gå i en åtta med hunden runt någonting lockande, vanligtvis mat eller leksaker. Idag låg det wienerkorv i frestelsen. Jag kan ju säga så mycket som att det blir ingen middag för Pastell ikväll och jag kan bara konstatera att wienerkorv hör till hennes favoriträtter och inte ens en gallerförsedd skål hindrar henne från att svälja allt helt. Resten av rundan letade hon korv under alla skyltar innan hon slutligen fick haserumperyck och jag bestämde mig för att diska oss. Så kan det gå, men det är bara att rycka upp sig och fortsätta träna.

pixitrelleborg

Sparad i Uncategorized

Fjärde titeln på tre veckor

I måndags var det röd dag och därmed ledig dag för min del. Jag passade då på att åka iväg på rallylydnadstävling i Hörby. Det var första gången jag var på Hörby Brukshundsklubb, men jag blev glatt överraskad över hur trevligt bemötande jag fick och hur välarrangerad tävling var, dit åker jag gärna fler gånger på tävling.

Pastell var först ut i fortsättningsklassen, medan Pixi skulle starta först efter lunch i nybörjarklassen. Det kändes som en rolig och bra fortsättningsbana med bra flyt. Pastell har gått toppenbra på träningarna de senaste veckorna, men på tävlingen blev hon disträ och frånvarande och skulle lukta på varenda grej; marken, konerna, skyltarna…. Min nervositet i kombination med hennes störningskänslighet kan ibland ställa till det. Nosandet kostade oss många poäng och trots att vi kom igenom banan och utförde varenda moment så gjorde minuspoängen att vi inte fick ihop tillräckligt med poäng för ett kvalificerat resultat. Nåväl, det är inte hela världen, vi får fortsätta att kämpa, förr eller senare så ska det nog släppa även i fortsättningsklassen, och snart hoppas jag att vi har samma flyt på tävling som vi har på träning.

Sedan var det Pixis tur. Även hennes bana kändes rolig och bra, och jag fick en känsla som sa mig att det här borde vi klara galant. Och mycket riktigt, så bra som Pixi gick med mig i Hörby, den känslan vill jag ha framöver på alla våra tävlingar, det är så det ska kännas! Hon var verkligen med mig till 100% från början till slut. När vi nådde näst sista skylten hade vi barra dragit på oss 3 minuspoäng och vi låg därmed på 97 poäng, tyvärr tappade vi 10 poäng till då Pixi missförstod mig på näst sista skylten och reste sig lite för tidigt på sitt-ligg. Men vad gör väl det? Vi fick 87 poäng och en fantastisk känsla! Inte nog med det så var detta Pixis tredje kvalificerade resultat och hon kan därmed titulera sig RLD N, hennes fjärde titel på bara tre veckor!

pixirally
pixirally2

Sparad i Uncategorized

Utställning i Tyskland och titel nummer 3

Igår morse ringde klockan redan strax efter kl 01, med andra ord, var det snarare mitt i natten än tidigt på morgonen som vi begav oss iväg mot Tyskland. Konstigt nog kände jag mig förvånansvärt pigg trots att jag egentligen inte sovit någonting. Gick och la mig vid 21 men låg och vred och vände på mig hela tiden på grund av värmen, så när klockan ringde hade jag bara slumrat lite.

Vi åkte med bil via Danmark och tog sedan färjan ifrån Rødby, färjan lämande hamnen runt 04 på morgonen och det var skönt att sitta ner i lugn och ro och dricka lite kaffe. Jag lider utav både sjösjuka och åksjuka, men det kände jag inte av den här gången som tur var. Tacka vet jag åksjukemedicin! Däremot märkte jag rätt snart att jag troligtvis åkt på öroninflammation, inte det man önskar sig när man skall på utställning, men som tur var är bara ena örat drabbat.

Vi var framme i Neumünster i riktigt god tid och vi kunde i lugn och ro installera oss på utställningplatsen samt vila lite innan det var dags för vår tur. För min del var det första gången på utställning i Tyskland så jag kände att jag behövde lite tid på mig att sätta mig in i systemet, det går nämligen inte riktigt till som på utställning i Sverige eller Danmark. För det första så måste man hämta sina nummerlappar väl på plats, det är inget man får hemskickat före utställningen, så strax före ringen skulle öppnas bildades det en kö in till ringsekreterarna där man blev avbockad på en lista och fick sin nummerlapp. Efter att bedömningen är klar i ringen så genomförs samma procedur, men då är det kritiklapparna man skall hämta och få avbockade. Ifall man struntar i att hämta sin kritiklapp så blir ens resultat strukna. Ifall man har gått vidare till finalen med sin hund så måste man vara med i finalringen och bli avbockad även där, ifall man struntat i finalbedömningarna så blir ens resultat strukna. Strängt kan man tycka, men samtidigt så kan jag förstå tanken, har man som klubb engagerat sig och lagt ner tid och pengar på att anordna en utställning så kanske det inte är så kul ifall folk bara kommer och går som dem vill, så jag antar att de är därför dom har det såhär.

Under bedömningens gång i ringarna så skriver ringsekreteraren upp resultaten på en stor tavla som står vid ringen, så nyfikna kan hålla koll på ställningarna hela tiden i ringen, bra idé tycker jag!

Trots att jag ägnat ett par timmar åt att försöka först hur det går till den tyska utställningsringen kände jag mig ändå lite förvirrad när det väl var min och Pixis tur. Efter att hon blivit bedömd och fått sin tyska motsvarighet till  ”Excellent” så skulle hon stanna kvar i ringen, men inte för tävlan om bästa tik utan alla som gått vidare i rasen skulle in samtidigt, därefter fick man sin placering, men jag hängde bara med på att Pixi fått ett CACIB och blitv tvåa bästa tik, förstod inte riktigt att hon även vunnit sin åldersklass och därmed fått en titel och två olika slags CERT, ett vanligt tyskt CERT (fem behövs för championat) och ett klubbcert. Även ttiteln hon fick var jag först lite oklar över, någon sa att titeln hette Sieger Neumünster 2016, men nu har det visat sig att titeln hon fick hette Sieger Schleswig Holstein-16 , förvirrande? Ja! Men kul, absolut! Detta är Pixis tredje titel på tre veckor, det är verkligen inte dåligt åstadkommit för en 2-årig hund. Hur långt kommer hon att gå egentligen? Min lilla stjärna.

Jag är dessutom jätteglad över hennes CERT och CACIB. Så otroligt roligt!

Det blev en extremt varm dag igår, men hundarna skötte sig fantastiskt bra, och väl hemma sent på kvällen så somnade både jag och Pixi med ett leende på läpparna.

 

13339583_10153677882312717_2704469229382480864_n

13319710_10153677882007717_3930514413433371112_n