Publicerad i Uncategorized

Mycket kan hända under 1 år

Nu är det över 1 år sedan jag skrev i bloggen sist. Så långt blogguppehåll har jag nog inte haft sedan jag började blogga för massvis utav år sedan.

Året som gått sedan jag bloggade sist har varit minst sagt turbulent… Både bra och dåliga saker har hänt, tyvärr mest dåliga, vilket gjort att luften stundtals mer eller mindre helt gått ur mig. Jag är stark och klarar mycket, men även jag har en gräns.

Till att börja med så fick Pixi en misstänkt muskelskada någon gång under förra vintern, det började ungefär när kylan kom, kanske i december? Det är svårt att säga eftersom symtomen så diffust kom smygande. Till att börja med var det bara jag som såg att hon hade ont, så små var symtomen, korta stunder där man kunde se en smärta som inte borde vara där.

Jag försökte med vila och massage, men det blev inte bättre, så jag bestämde mig för att göra en ordentligt veterinärundersökning, vid det här laget kunde även andra se symtomen; hon blev spänd och drog ihop kroppen, höger bakben drogs upp ett par två-tre steg med jämna mellanrum.

I februari bokade jag en tid hos en ortoped som grundligt undersökte Pixi, och det visade sig att smärtan kom någonstans ifrån området vid höften. En röntgenbild togs och veterinären tyckte sig kunna se en skugga som inte borde vara där, hon hade en stark misstanke om att det rörde sig om en skada i höftböjarmuskeln, iliosoas, och att denna skada börjat att mineraliseras. Den här typen utav skada är tydligen vanlig hos hundar med explosiva rörelser, och så som Pixi far fram som en virvelvind så kändes det rimligt.

I samma veva passade jag även på att be veterinären ta ett nålprov på en liten knöl som plötsligt dykt upp på Pixis bröstkorg, knölen var ungefär lika stor som ett knappnålshuvud och syntes knappt, man kunde bara känna den.

Sedan följde en tids rehabilitering som ordination för Pixis muskelskada. En gång i veckan gick vi till hundfysioteraputen på djursjukhuset där Pixi fick gå på vattenlöpbandet, vibbplatta, fick laserbehandling och massage.

Svaret på nålbiopsin utav Pixis lilla knöl kom tillbaka och det visade sig vara en typ utav cysta. Jag blev rekommenderad att plocka bort den om den började växa eller ändra karaktär, men för stunden var det inget att oroa sig över. Skönt!

Några veckor senare var det dags för återbesök hos ortopeden. Under återbesöket ömmade Pixi ifrån en punkt i ländryggen och veterinären tyckte att hennes muskelmassa hade försämrats och inte förbättrats. Därför fick Pixi en remiss till Helsingborgs Djursjukhus för att göra en MR-röntgen. Detta för att utesluta diskbråck, tumörer eller andra allvarligare skador. Detta gjorde såklart mig otroligt orolig.

Det var en nervös morgon när jag lämnade in Pixi på djursjukhuset för att göra MR. Under tiden strosade jag runt på IKEA och åt frukost i min ensamhet, det var liksom inte lönt att åka hem til Lund under tiden som MR-röntgen gjordes, och att sitta i väntrummet på djursjukhuset i två timmar hade nog varit outhärdligt… Efter ett tag fick jag till slut hämta hem min lilla tös och sedan följde en tids orolig väntan på svaret från MR-röntgen, det skulle skickas till England för analys utav experter. Under tiden fortsatte jag med Pixis rehabilitering, och jag tyckte faktiskt att det sakta men säkert började bli bättre!

Ett tag senare kom svaret på MR-röntgen, och det visade inga större konstigheter, vilket såklart var skönt, men frågan kvarstod ju fortfarande, är det ”bara” en muskelskada eller är det något annat? Ortopeden föreslog remiss till neurolog i Kalmar, men vid det här laget tyckte både jag och hundfysioteurapeten att Pixi gjort såpass stora framsteg med rehabiliteringen att det inte kändes nödvändigt. Därför bestämdes det att vi skulle fortsätta behandla det som en muskelskada.

I takt med att våren anlände kändes Pixi så gott dom återställd och vi kunde till och med börja träna&tävla så smått! Allt var frid och fröjd och började kännas bra igen! Oron jag gått omkring med kunde sakta börja ge med sig till att försvinna helt, så skönt!

Ända tills det blev Maj. Jag minns så väl känslan jag hade i kroppen, det var fredag på jobbet, solen sken, fåglarna kvittrade och det kändes som en riktigt bra dag. Eftersom det var såpass få hundar på hunddagiset (som är mitt jobb) så fick Pingu gå med på långrunda med dagishundarna. Just som vi går över en gräsmatta så får Pingu ett busryck, solen gör att han blir som en kalv på grönbete och han bjuder upp dagishundarna till lek. Jag vill inte att dom busar i koppel så jag skulle bara precis korta i kopplena och ha dom på varsin sida och min tanke är ”för säkerhets skull, innan något händer”. Just precis då händer det, inom loppet utav en millisekund har Pingu förvandlats från en sprudlande glad burit kille till en ynklig liten kille som ger ifrån sig ett högt skrik utav smärta och ligger  sedan bara helt stilla. Med sin ena has i en obehagligt konstig vinkel. Han bara ligger där, vid medvetande med ihoprullad till en boll och all glädje har runnit av honom. Det är varmt ute, men jag blir iskall. Jag vänder mig om och frågar min kollega om hon hann se vad som hände, för jag hann inte, allt gick så fort. Hon såg inte heller. ”Kanske han bara slog i sig”. Ja, kanske, men benet, när jag tänker tillbaka på det så mår jag illa, benet var inte bra… På något vis måste han ha trampat helt fel när han fick sitt lilla busryck.

Min kollega tar hand om dom andra hundarna medan jag känner igenom Pingu. Hans högra has känns helt fel och jag skriker till, vid det här laget är jag så otroligt chockad att jag bara skakar, samtidigt är min hjärna kristallklar. Steg 1) Lyfta upp Pingu försiktigt under tiden som jag ringer min andra kollega 2) Ta hand om dagishundarna och se till att dom kommer tillbaka tryggt till dagis, steg 3) Få tag i veterinär och ta sig till veterinär.

Min kollega som är på plats ordnar med skjuts till mig och Pingu, vilket jag är evigt tacksam över, och efter att vi lämnat över dagishundarna till mina andra kollegor på hunddagiset, så körde hon mig hela vägen till djursjukhusets akutmottagning. Där var det fullt i väntrummet, vilket resulterade i en tids väntan. Under hela den här tiden var Pingu otroligt lugn, han vägrade sätta ner benet, men han gav inte ett ljud ifrån sig. Efter vad som kändes som en hel evighet så får vi komma in på ett rum, jag berättade att jag är helt säker på att något är av inuti hasleden, som vid det här laget hade svullnat upp till dubbel storlek.

Pingu fick lugnande och röntgenbilder togs. Det fanns dessvärre ingen ortoped på plats som har tid att titta på bilderna, därför tog det lite tid innan Pingu slutligen fick sin dom. Ett par frakturer  i mellanfotsbenen, en fraktur i handloven och ett ligament som var av. Troligtvis har ligamentet slitits av så kraftigt att det orsakat frakturerna i farten. Han måste opereras för att kunna bli bra. Vi befann oss på Djursjukhuset i Malmö eftersom deras akutmottagning var den närmsta, men jag kände spontant att jag ville att han remitterades till Pixis ortoped eftersom jag ju hade erfarenhet utav henne och vet att hon är skicklig, dessutom ligger den kliniken väldigt nära vårt hem. Helgen var dock på ingång och därför bestämdes det att Pingu skulle bli inlagd på Malmö Djursjukhus för att få en skena och smärtlindring, operationen fick bli under den kommande veckan.

Dagen efter skulle vi på utställning i Hässleholm, det skulle vara Pixis comeback i utställningsringen efter sin muskelskada, en utställning som jag sett fram emot. Dagen var som i en dimma, men Pixi skötte sig fint, ett CK i championklassen och fjärde bästa tik. Det kändes skönt att få komma iväg och skingra tankarna lite. Efter utställningen fick vi hämta hem Pingu ifrån veterinären, han var väldigt medtagen och hade en gigantisk skena&bandage på sig.

Tanken var att han skulle opereras på tisdagen nästkommande vecka, men någonting hände i kommunikationen mellan djursjukhuset och ”min” klinik, vilket gjorde att ortopeden inte hade rätt grejer hemma för operationen. Pingu skulle få en titanplatta inopererad och den var tvungen att specialbeställas. Därför blev det bara ett skenbyte gjort och Pingu fick vänta ytterligare några dagar på sin operation. Under dessa dagar var det otroligt varmt ute och en dag när jag kollade på Pingus tass som stack fram under bandaget så såg jag att den svullnat upp och börjat vätska sig, detta var sent en fredagkväll. Jag kände mig inte alls bekväm med hur det såg ut, så det blev en vända till djursjukhuset i Lund. Dom kunde dessvärre inte göra så mycket mer än att byta bandage och konstatera att det var ett sår under bandaget som orsakade svullnaden, när det var så varmt hade det skavt och blivit infekterat. Det är inte bra att operera i infekterad vävnad, så efter konsultation med veterinären fick Pingu äta antibiotika ett par dagar samt vara utan skena för att tassen skulle luftas. Det gjorde susen.

Fortsättning följer…

Publicerad i Uncategorized

En del fixar RLDN plättlätt…

Var ett tag sedan bloggen fick lite kärlek&omtanke, så tänkte att jag kunde uppdatera den nu. Pingu vill nämligen gärna skryta lite för omväxlings skull!Den 30:e september tog han nämligen titeln RLDN.

En del fixar titeln RLDN plättlätt, medan andra får kämpa och kämpa i flera år… I mitt och Pingus fall gäller det sistnämnda. Pingu är en känslig och försiktig grabb, som i början blev lite låg av att träna&tävla. Utöver det har jag dåliga tävlingsnerver. Både Pingu och jag har haft dåligt självförtroende. Så vår rallykarriär har handlat om att bygga upp vårt självförtroende och jag har fått jobba på att släppa alla krav på prestation.

Idag är Pingu en trygg kille som blir peppad och glad utav att träna, på tävlingar är han världens lyckligaste. Allt kanske inte blir snyggt och perfekt, men vad gör det när han ser ut som värdens lyckligaste lilla hund?

Den 30:e september tog vi vårt tredje kvalificerade resultat, 84 poäng och titeln RLDN. Det tog 4 år och tolv starter att komma dit vi är idag. Ibland lönar det sig att inte ge upp!

Publicerad i Uncategorized

International Beauty Champion

Igår bar det tidigt på morgonen iväg till Roskilde i Danmark, och nej, det var inte på grund utav Roskilde festivalen, även om jag väääääldigt gärna hade åkt dit i år, utan det var på grund utav utställning.  Jag tror det är tredje året i rad som vi är på den utställningen, så det börjar bli lite utav en tradition. En väldigt trevlig tradition måste jag säga! Förra året frös jag som ett asplöv då det var kallt och molnigt. Det här året var det istället strålande sol och blå himmel, jätteskönt och en helt perfekt valborg enligt min mening.

Det var ganska många dvärgpinschrar anmälda för att vara en dansk utsällning, totalt var det 15 stycken, varav ett par stycken var danskfödda. Väldigt roligt att få se lite danska pinnar ute i ringarna. Pastells uppfödare var där, och hon hade bland annat med sig Pastells systerson, en superfin och mysig hanvalp. Så roligt att få se!

Pixi ställdes i championklassen, och var sist ut i ringen. En lång väntan, men hon hade inte blivit sådär övertaggad som hon ibland blir, utan hon kändes precis lagom pepp. Vi gick in i ringen och hon hade fin kontakt, lite för bra kontakt, det blev nästan lite fotgående över det hela, på utställning ska dom ju titta rakt fram och inte på föraren som i lydnad. Jag var rädd att domaren därför inte skulle kunna se hur hon rör sig på ett bra sett, men fick till ett par partier där hon rörde sig riktigt bra. Lär henne gå ett par steg före mig och trava på, och det fungerade bra. Vi blev placerade som etta i klassen med Excellent och CK. Redan där var jag nöjd och glad, vilket även Pixi var, svansen gick i ett och hon blev ännu mer pepp.  I kampen om bästa tik var hon därför aningen övertaggad, men det visade sig bara vara positivt. Domaren gillade henne jättemycket och placerade henne som Bästa Tik! Så roligt! Därmed fick sitt fjärde CACIB, och det innebär att hon nu kan titulera sig som C.I.B-International Beauty Champion, det är en fin och ärofylld titel inom utställningsvärlden, så jag är jättenöjd. Inte nog med det så blev hon även kvalificerad för Crufts 2018.

 

Efter denna känslostorm var det dags att utnämna dagens BIM- Bäst i Motsatt Kön och BIR-Bäst i Rasen. Vi fick springa runt ytterligare ett par nervösa varv i ringen innan domaren glatt meddelade attt Pixi blivit dagens BIR-Bäst i Rasen! 

Wow, vilken dag! Jag är så stolt och nöjd med Pixi.

 

Nedan är hennes kritik för dagen, domaren hette Hans Van Den Berg, från Holland:

”very nice bitch, she is elegant, show a lots of type, very nice in head shape, excellent in expression, ears a bit high, excellent front and rear, very nice in top line and tail set, I like her movements very much”

 

Publicerad i Uncategorized

Pixis debut i tävlingslydnad!

I helgen var jag och Pixi i Veberöd för att göra debut i startklass. Det var iskallt, blåsigt och molnigt, inte de bästa förutsättningarna. Trots det så har vi haft det toppenkul, Pixi var taggad och på ett bra humör. Det är bara en månad sedan vi började på Tävlingslydnadskursen, så jag hade inga förväntningar alls, utan ville mest kolla hur vi låg till.

Pixi och jag drog startnummer 1, vilket var bra för min nervositet, om man är först ut så hinner man knappt bli nervös. Pixi var nog också nöjd med det startnumret, för hon svalde det helt, startnumrerna var nämligen fasttejpade på hundgodisbitar, haha!

Följsamhet var första momentet. Jag velade in i sista sekund på huruvida jag skulle ha henne lös eller inte. Eftersom hon är så himla energisk och glad, så valde jag dock till sist att ha koppel på för att inte riskera att tappa henne redan vid start, det blir lätt så, om man har en kanonkula till hund… Momentet kändes riktigt bra, lite pendlande position bara, annars en toppenbra känsla. På detta moment fick vi 8 poäng.

Inkallning var moment nummer två. Sitta kvar och sedan komma på kommando är inga konstigheter för Pixi, däremot är det bara senaste veckan som vi kedjat ihop det till ett helt moment med ingång vid sidan. men det fungerade klockrent och blev riktigt bra, full fart och en klockren ingång. Full pott på detta moment, 10 välförtjänta poäng.

Sitt under marsch var moment nummer tre. Det här är ett nytt moment för mig, på den tiden jag tävlade lydnad fanns ju inte startklass, så jag var lite osäker på hur kommenderingen utav det här momentet gick till. Vilket i sin tur smittade av sig på Pixi, hon blev lite hoppig och studsig tack vare att jag var lite fumlig, så på detta moment fick vi 8 poäng.

Apporteringen var nästa moment, och det momentet fick vi en 0 poäng på, Pixi såg inte riktigt apportbocken och valde att käka kaninbajs istället… Det här är ett moment som vi är långt ifrån färdiga med, så jag var inte förvånad. Pixi kan hitills bara apportera bra på korta avstånd, vi har aldrig kört med full längd. Så det ska vi öva på massor framöver.

Fjärrdirigering var näst sista momentet. Här trodde jag vi skulle få en nolla eftersom Pixi ogärna vill lägga sig ner när det är kallt och blåsigt ute, och det var som sagt riktigt ruggigt väder på tävlingsdagen. Trots detta blev det ett tveklöst och snabbt fint ligg, men tyvärr reste hon sig innan jag hunnit kommendera henne till sitt och ställa mig i utgångsposition, så på detta moment fick vi 5 poäng.

Hopp över hinder, som annars är Pixis paradmoment, fick vi avdrag på eftersom Pixi kom på att hon ville springa bort och säga hej till tävlingsledaren innan avslutat moment. Det blev en stor loop mot tävlingsledaren med ett par glädjeskall innan hon intog utgångsposition. Därför fick vi bara 5 poäng på det här momentet.

På grund av glädjeskutt, glädjeskall och lite busiga fasoner så fick vi bara 6 poäng på helhetsintryck. Det gör dock inget, jag tycker det är bra och roligt att Pixi är så glad som hon är,.

På prisutdelningen visade det sig att vi lyckats få ett Godkänt resultat med 128 poäng, så jag är verkligen supernöjd med dagen. Vi uppnådde våra mål med råge, och nu har jag fått ett kvitto på vad vi behöver träna mera på.

Som grädde på moset fick jag dessutom många fina kommentarer från flera stycken över hur pigg, följsam och fin Pixi är, och sådant är alltid kul att få höra.


Foton: Veberöds Brukshunbdsklubb; http://vbk.vbkhund.se/#!album-89

Publicerad i Uncategorized

RLD F!

17855598_10154497736412717_6351982107580236574_o
Jag har ju helt glömt bort att uppdatera bloggen om förrförra helgens årsdebut i Rallylydnad. Tävlingen hölls på vår hemmaklubb, Råådalens Brukshundsklubb. En dubbeltävling med många starter. Jag såg fram emot den här tävlingen eftersom jag skulle tävla med alla tre hundarna, och efter ett långt vinteruppehåll så sög det i tävlingstarmen.

I sista sekund valde jag dock att stryka Pingu ifrån tävlingen, eftersom han påvisat smärta och inte mått så bra. Vad felet var/är vet vi dessvärre inte ännu, men hans levervärden var inte helt bra, hans mjälte var förstorad och han visade smärta i vänster korsband, hur det nu kan hänga ihop? Ett mysterium, men han mår iallafall bättre nu. Väldigt tråkigt att behöva styrka honom, men hälsan måste få gå före.

Pixi och Pastell däremot fick båda starta i fortsättningsklassen. Med Pastell hade jag ett tidigt startnummer på förmiddagens tävling, och det var lika snabbt ut från banan som in…. Den där åttans-frestelse är en akilleshäl som känns oövervinnelig med Pastell och jag vet inte riktigt hur vi ska kunna komma vidare. Utöver det blir hon väldigt busig på plan och hennes nyfikenhet driver henne till att undersöka precis allt och det gör ju att hon tappar fokuset ifrån mig. Nåväl, vi har iallafall roligt på träning, och hon är så otroligt smart och lättlärd i träningssamanhang, att det inte håller på tävling är synd, men inte hela världen, Förr eller senare släpper det nog.  Eftermiddagens runda med Pastell var ungefär en repris utav förmiddagens.

Pixi däremot hade två fullföljda rundor. Pixi var i löp under denna tävling, och fick därför starta sist båda rundorna. Inte den mest ultimata förutsättningen eftersom hon då gärna ligger och laddar upp sig rejält, att jag ibland kallar henne för ”Kanonkulan Pixi” är ingen överdrift. Trots rejäl uppvärming var hon vääälidigt taggad första rundan, och glädjen fullständigt lyste ur ögonen på henne. Det blev en runda med mycket, studs, hopp och glädjeskall, men alla moment utfördes, så inga 10-minusare på momenten iallfall. Varje studs, skall och snurr gav ju förstås minus, så det kanske inte såg så vackert ut, men kul hade vi. Det visade sig snart att vi klarat ett kvalificerat resultat med nöd och näppe, 76 poäng lyckades vi behålla, därmed erhöll Pixi titeln RLDF samt blev uppflyttad till Avancerad Klass. Så otroligt roligt!

Runda nummer två blev en halvdan runda. Både Pixi och jag var vid det här laget trejält trötta och det känns som att vi båda mest flummade runt, kommer knappt ihåg hur vi ens tog oss runt banan. Tror vi fick runt 46 poäng, inte en utav våra mest fantastiska prestationer med andra ord, men vad gör väl det när första rundan var så rolig och dessutom resulterade i något som vi kämpat för länge.

Nu ska vi nöta momenten i avancerad klass och det ska bli jätteroligt. När debuten i avancerad klass blir vet jag inte ännu. Först ska vi nog starta en eller ett par gånger till i fortsättningsklassen, Kanonkulan Pixi behöver bli lite mer jämn först, som det är nu så sprutar energin ur öronen på denna lilla hund.

Publicerad i Uncategorized

Inga valpar det här löpet

Jag måste besviket meddela att det inte blev någon parning mellan Pastell och Miilan det här löpet. De dejtade i flera dagar, men Pastell kom aldrig riktigt in i höglöp och ville därför inte… Vi var till och med hos veterinären och gjorde ett utstryk för att se hur långt in hon var i löpet. Provet, som gjordes på typ dag 19, visade att hon fortfarande inte kommit in i höglöp utan att hon fortfarande var i första stadiet. Jag gick och väntade på de typiska symtomen som Pastell brukar ha vid höglöp, men de dök aldrig upp. Annars brukar hon ha ett tydligt höglöp med starka symtom. Menmen, så blir det ibland och det är inte så mycket att göra åt saken, det var väl helt enkelt inte meningen den här gången. Om Pastell mår bra och är fullt frisk är planen att testa igen vid nästa löp.

Och på tal om fullt frisk…

Strax efter löpet bestämde jag mig för att boka en veterinärtid åt Pastell. Hon hade fått en mystisk knöl på ryggen och jag tycker alltid det är bäst att låta en veterinär kika på sådant så att man slipper oroa sig. Troligtvis skulle det ändå visa sig vara en ofarlig fettknuta eller en inflammerad talgkörtel. Veterinären kunde dock inte svara på vad det var för något, det var ingen talgkörtel iallafall, så mycket kunde hon säga, men för att kunna säga mer än så rekommenderade hon att ett prov skulle tas på knölen. I och med att knölen var placerad mitt på ryggen, precis bredvid ryggraden, så bestämdes det att hela knölen skulle opereras bort. Sagt och gjort, operation bokades, och bara några dagar efter första besöket var knölen bortopererad. Den var ungefär i storlek med en tumnagel och är nu ivägskickad på analys. Själva operationssåret blev fem centimeter långt med sex stora stygn, Pastell såg lite ut som ”Frankensteins monster”. Men nu när stygnen är tagna ser det finare ut, och det har faktiskt läkt förvånansvärt bra och fort.

I torsdags hade det gått två veckor sedan operationen, men jag har fortfarande inte fått något svar. Så just nu är det en nervös väntan. Jag tror och hoppas på att det är en ofarlig fettknuta, men oron gnager ändå.  Håll tummarna för min lilla tös!

pastell2ar

Publicerad i Uncategorized

Årets allroundhund och årets rallylydnadshund

Den 5:e februari hade Dvärgpinscherklubben årsmöte och där offentliggjordes resultaten i tävlingen ”Årets hund 2016”.

Pixi placerade sig som trea i ”Årets Rallylydnadshund” och hon blev tvåa i ”Årets Allroundhund” (hon tävlade med resultat ifrån BPH, utställning och rallylydnad).

Är superstolt över våra prestationer, det är en fantastisk hund jag har. Tack till alla som tror på oss, och som stöttar oss. Nu väntar ett nytt tävlingsår, och vi är riktigt taggade!

Pingu och Pastell tävlade sparsamt förra året, men dom är såklart också fantastiska! Pastell kom 4:a i tävlingen ”Årets Rallylydnadshund” och Pingu kom 5:a, det är helt klart också värt att nämnas.

Fullständiga resultatlistor finns här.

16406851_10154328586492717_9183128836703106270_n

16508296_10154328586432717_2535046452679727389_n

Publicerad i Uncategorized

Den som väntar på något gott…

”Den som väntar på något gott väntar aldrig för länge” heter ordspråket, men jag tycker nog att ibland kan det faktiskt kännas som att väntan är olidligt lång. Just nu väntar vi på att Pastell ska börja löpa så att hon kan få ha en efterlängtad dejt med snygga Miilan (Da Capo Z Klanu Lobuzow), så att det förhoppningsvis kan födas lite smått på kennel Camalis inom en kort framtid. Pastell är lurig med sina löp, hon har haft olika lång tid mellan varje löp, 6-9 månader… Så det är svårt att veta när hon skall sätta igång, och såklart går jag och letar tecken hela tiden. Pixi löper nu, så kanske hon kan dra igång Pastell också. Hoppas!

OLYMPUS DIGITAL CAMERA

I övrigt har det hänt en del sedan sist jag skrev. Pixi och jag har varit på flera utställningar med blandade resultat bland annat: BIM&CACIB i Bornholm, RESERV-CACIB och 2BTKL i Eslöv, Excellent&CK på SSPKs special i Eskilstuna… Ja, rosettsamlingen har utökats en hel del och vi har varit på massor med roliga utställningsresor tillsammans med trevliga människor och hundar. Nu har vi dock utställningspaus fram till och med nästa år då vi inleder med My Dog i Göteborg, något som vi verkligen ser fram emot.

Pixi har även fått tävla lite mera rallylydnad med blandade resultat, hon är en liten kanonkula med massor av energi och på senaste tiden har hon lagt in en massa egna extramoment i momenten, framförallt små piruetter, men även en hel del hopp och skäll. Vilket såklart resulterat i onödiga minuspoäng. Surt kanske, men samtidigt så är hon ju så fantastiskt glad och rolig att tävla med, så det är egentligen inte hela världen. Förra helgen lyckades vi iallfall att plocka ett andra kvalificerat resultat i fortsättningsklassen. Kul!

På tal om rallylydnad så har jag nog glömt att uppdatera om att Pingu faktiskt har varit ute på tävlingsbanan för första gången på länge. Nämligen på SSPK:s KM i Höganäs. Och vet ni vad? Han var superduktig, lite småmissar bara. Det blev 84 poäng och en hedervärd 4:e plats. Jag är jättenöjd med min grabb, jag hade ju mest anmält på skoj. Pingu har nämligen inte varit helt lätt, då han har varit en osäker kille som jättelätt blir låg och tappar gnistan ifall man petar för mycket i detaljer på träning. Pingu har tyckt att många moment är läskiga, så de senaste åren har jag tränat helt kravlöst och helt på hans villkor, bara korta moment som får bli hur fel som helst, det spelar ingen roll, det viktiga har varit att hitta rätt attityd och glädje hos Pingu. Tävlat har jag gjort mycket sparsamt de senaste åren och jag har kört samma taktitk där, det får bli fel, det viktiga är att Pingu har kul. I Höganäs bevisade han att han också kan, och att han är en helt annan hund idag än vad han har varit. Men jag ska fortsätta att ta det försiktigt med honom så att vi inte får bakslag. Han är anmäld till två tävlingar till i år, en imorgon och en nästa helg, allt hänger dock på känslan och vädret, känns det inte bra och om det är dåligt väder, då struntar vi i det, vi har inte bråttom att ta oss till nästa klass, bättre att skynda långsamt. Prestige är inte allt, glädje är viktigare.

Pastells rallylydnadskarriär är lagd på is. Anledningen är att jag har totalt kört fast i hur jag ska göra med åttans frestelse, jag har verkligen låst mig där och vet inte hur jag ska lösa det problem vi har fått. Pastell har nämligen lyckats sno åttans frestelse ett par gånger på tävling (när det varit en ätbar frestelse, leksaker bryr hon sig inte om). På tävling har hon lärt sig att jag inte kan göra ett smack om hon försöker ta frestelsen, hon stänger av helt och lyssnar inte över huvud taget. De senaste tävlingarna har hon stuckit direkt vid startskylten och letat upp frestelsen, och om det inte har funnits någon frestelse har hon kollat vid alla skyltar och alla koner på hela planen innan jag slutligen lyckats få fatt i henne. Hon blir helt blockerad och nästan manisk i det här med att leta efter ätbara saker på plan. Vilket leder till att jag blir frustrerad och besviken. När vi tränar är hon för det mesta helt fantastiskt, hon gör allt så snyggt och är så otroligt smart och rolig att jobba med, så det känns synd att jag inte kan få visa upp den sidan för omvärlden. Därför har jag bestämt mig för att inte tävla mer med henne fören efter hennes mammaledighet. Istället ska vi fokusera bara på att ha kul på träning och jag har även tänkt prova lite andra aktiviteter med henne, nosework verkar kul till exempel.

Publicerad i Uncategorized

Viltspårprov,öppen klass

I lördags var det dags för Pastell att göra viltspårprov, debut i öppen klassen.  Jag litar till fullo på Pastells näsa, hon har ett fantastiskt luktsinne. Det enda som kan stoppa henne i skogen är myror, hon har blivit fruktansvärt illa biten en gång vilket resulterade i en allergichock. Myrattacken har etsat sig fast i hennes minne, ser hon allt för många myror i spåret så kan hon tappa fokus, så jag var mest nervös över att vi skulle få ett spår med mycket myror. Den oron kunde jag dock släppa när jag vaknade på morgonen, hela natten hade det ösregnat och på morgonen var det fortfarande blött ute, inget myrvänligt väder med andra ord. Oron för myror ersattes istället med en oro att det skulle ha regnat för mycket, tänk om spåret spolats bort helt?

När vi kom till skogen var det uppehåll, men himlen öppnade sig igen precis lagom till att Pastell skulle få gå sitt spår. I rutan blev jag lite osäker på hur jag skulle gå tillväga, vi har inte tränat på spårrutor sedan kursen förra året, faktum är att vi inte tränat på öppen klass-spår alls sedan förra kursen, jag har bara lagt enkla anlagsspår till Pastell… Jag bestämde mig  för att lita på Pastell och gå på magkänslan. Jag lät henne gå från hörn till hörn i rutan för att se om hon spontant drog iväg åt någon riktning, när  jag tyckte mig se en markering så jag släppte på henne och lät henne ta spåret, det verkade dock som att Pastell inte var helt nöjd med sitt vägval och gick tillbaka både en och två gånger innan hon slutligen bestämde sig för att det nog var rätt. Bra att hon är noggrann och inte bara slänger sig iväg! Sedan tuffade vi på en bit och det kändes riktigt bra. På väg till spåret hade domaren berättat för mig att han sett tre-fyra stycken dovhjortar kvällen innan när han la spåret och att det var möjligt att de fortfarande uppehöll sig i området. Ganska snart märkte jag att Pastell kände av andra spår, hon höll sig fint i spårkärnan men gjorde då och då små avstickare för att kolla efter vilt, dessa små avstickare kostade mycket tid och jag blev rädd att hon skulle tappa orken, det var ingen lätt terräng för hennes små korta ben och dessutom öste regnet ner och vi båda var genomblöta, det var halt överallt och svårt att ta sig framåt.

Efter ett tag kom vi till platsen där domaren påträffat hjortarna, där var rätt upptrampat och syntes tydliga spår. Pastell ägnade en lång stund åt att cirkla runt området innan hon slutligen kom fram till mig och krafsade på mitt ena ben, hon ville ha hjälp och undrade nog om jag inte tyckte att i skulle följa efter de levande hjortarna istället för att följa en död skank. Jag uppmanade henne att fortsätta spåra och hon verkade fatta vinken, den döda skanken skulle hittas. Vid det här laget hade klockan hunnit ticka iväg och återigen blev jag rädd att vi inte skulle hinna, men så tänkte jag att jag inte skulle tänka så utan istället tänka att det viktiga är att vi klarar av spåret, sen om vi blir godkända så är det bara en bonus. Pastell höll sig dock hyfsat bra i spårkärnan efter att vi passerat området med hjortarna och helt plötsligt meddelade domaren att det var dags för skottet. Det innebar ju att vi nästan var framme! Vilken lättnad. Jag ryckte till vid skottet, men Pastell reagerade inte alls utan ville fortsätta spåra.

Vi kom till ett lerigt område som var väldigt upptrampat med diverse spår och Pastell cirklade runt ett tag innan hon lugnt traskade fram till en skank. Vad gjorde den där var min första tanke, det kunde väl inte vara spårslutet? Hade vi verkligen hittat spårslutet? Det måste vara en annan skank som någon glömt när dom spårat. Men nä, domaren meddelade att det var spårslutet och jag hade lite svårt att ta in det, men tydligen var vi godkända med ett 1a pris. Helt fantastiskt! Min lilla spårhund, vad hon kämpat på i ösregnet, vi var helt genomblöta både jag och Pastell, men nöjda! Pastell firade genom att försöka gräva ner skanken, hon tänkte nog att det kunde vara bra föda till hennes skenvalpar som hon har just nu. Knasboll!

Tiden då? Man har 45 minuter på sig och Pastell och jag fick 43 minuter, så det var verkligen på håret.

Hon brukar inte vara så långsam, men det som tog tid var alla onödiga avstickare, något som hon heller inte brukar syssla med, hon brukar vara extremt spårnoga och hålla sig precis i kärnan. Troligen var det nog så att hon tyckte de färska spåren var mer intressanta än det nattgamla, dessutom regn-utspädda, spåret. Vi har som sagt mest tränat färska spår det senaste åren och då är det ju inte så konstigt att hon är mer spårnoga, när spåret bara är några timmar gammalt. Hemläxa blir alltså att träna mer på nattgamla spår och att inte tillåta så mycket avstickare. Men som sagt, hennes näsa är det inget fel på och hon vet vad som ska göras, hon vill bara passa på att kolla lite annat också.

 

Publicerad i Uncategorized

Debut i fortsättningsklass

I söndags var jag och hundarna på Trelleborgs brukshundsklubb och tävlade rallylydnad.

Det var debut för Pixi i fortsättningsklassen och det kändes spännande att se hur hon skulle reagera i den nya klassen. Det gick kanonbra! Lite småmissar bara och en övning som blev lite fel, men vi landade på 75 poäng och ett kvalificerat resultat, så jag är jättenöjd.

Pastell däremot skötte sig bedrövligt (fast hon själv är rätt nöjd och belåten). ”Man ska aldrig skylla på hunden” heter det, men i det här fallet kan man nog det. Skylt nummer två var ”åttans frestelse”, man ska alltså gå i en åtta med hunden runt någonting lockande, vanligtvis mat eller leksaker. Idag låg det wienerkorv i frestelsen. Jag kan ju säga så mycket som att det blir ingen middag för Pastell ikväll och jag kan bara konstatera att wienerkorv hör till hennes favoriträtter och inte ens en gallerförsedd skål hindrar henne från att svälja allt helt. Resten av rundan letade hon korv under alla skyltar innan hon slutligen fick haserumperyck och jag bestämde mig för att diska oss. Så kan det gå, men det är bara att rycka upp sig och fortsätta träna.

pixitrelleborg